 |
| Foto av Yannick Pulver |
"I'm pretty sure it was a ghost."
"I'm pretty sure it's not."
"Oh, really?"
"Ghosts don't bleed."
"Jag är ganska säker på att det var ett spöke", sade hen och såg förbryllad ut.
"Jag är ganska säker på att det inte var det", svarade han.
"Jaså?", frågade hen med ett höjt ögonbryn. "Vad får dig att tro det, herr skeptiker?"
"Spöken blöder inte", svarade han. "Om dem ens skulle existera några sådana."
Hen himlade med ögonen. Han trodde aldrig på något paranormalt fenomen. Det fanns alltid en naturlig förklaring till allt enligt honom. Så hade det alltid varit när hen hade jobbat med honom. Väggar som blödde? Sav. Saker som flög omkring i rummet? Någon hade fäst en drönare vid sakerna som gjorde att dem flög. Fotspår som plötsligt dök upp från ingenstans och sedan försvann? Fukt och någon som inte hade städat ordentligt.
De hade kommit in i en korridor där "spöket" hade försvunnit. Blodspår vittnade om att det kanske inte var ett spöke trots allt. Vad det än var så hade det flugit in utifrån, upp för trappan till korridoren och sedan försvunnit in i något av rummen.
"Som jag sa, det är inte ett spöke", sade han med en smula högtravande självsäkerhet. Han fingrade på sitt gevär. Det hade tagit en smäll från ett fallande träd några dagar tidigare och hade inte varit som det skulle efter det, trots att han hade lagat det efter konstens alla regler. "Det är nog mer än troligt en fågel som fastnat i ett lakan eller liknande. Det får du snart se."
"Håll in hästen innan du trillar ur sadeln med det där självförtroendet", sade hen som stod i dörren till ett rum två dörrar bort från honom. Blodspåret ledde in i det och försvann ur synhåll. "Om det nu är något fysiskt, hur kommer det sig att spåret försvinner i tomma intet?"
"Den har säkert flugit ut genom ett fönster eller något", sade han lite irriterat. Han säkrade geväret innan han gick in i rummet. Det skulle gå illa om vapnet sköt en salva av sig själv när det inte ens fanns någon fara i närheten.
"Blodet slutar mitt i rummet", sade hen med en axelryckning. Hen var inte imponerad av hans förklaringar. Det slutade alltid i att ett paranormalt fenomen blev till på grund av att någons husdjur hade lekt med mjölpåsen eller att grannen tränade på att spela fiol som inte blivit stämd. Hen hoppades innerligt att någon gång få se honom kissa på sig av rädsla när ett spöke försökte skrämma skiten ur dem. Det vore värt alla timmar som hen hade spenderat med den tråkmånsen i jakt på paranormala fenomen. "Och taket är helt, samt fönstren stängda. Inga andra dörrar finns in hit. Rummet är tomt på möbler och..."
Hen blev avbruten när ett ilsket fräsande som från en katt i slagsmål med en annan katt kom från mitten av rummet. Stapplande tog hen ett steg tillbaka ut i korridoren för att hålla sig på ett säkert avstånd ifall saker skulle hända. Bankande på alla väggarna började låta. Väggen närmast hen skakade till när en kraftig smäll träffade den.
"Låter som att en katt hittat in", sade han en smula nöjt. Han var bombsäker på att det hela var över nu. Att deras uppdrag var klart och de kunde håva in pengarna för det. "Fånga katten och ta med den."
"Det är ingenting där inne", sade hen och pekade in i rummet. Hens arm skakade lätt av rädsla, även om hen aldrig skulle medge det för honom. Hen svalde och försökte se morsk ut, men det gick sådär. "Se själv. Rummet är helt tomt."
Han klev fram till dörren utan ett ord och sneglade på hen innan han tog sig en titt i rummet. Hen var blek och skakade ibland till. Han rynkade pannan när han tittade in i rummet. Det var helt tyst. Ingenting hördes eller syntes. Faktum var att rummet var helt tomt, förutom blodspåret som slutade tvärt mitt i rummet. Katten som han hade hört tidigare fanns det inget spår av. Fönstren var helt stängda och det fanns verkligen ingen annan väg in i rummet.
"Mysko", var det enda han sade. Han väntade några minuter innan han vände sig bort från rummet. Vid det laget hade han bestämt sig för att det måste ha varit en katt som på något sätt smitit ut ur rummet utan att någon av dem hade sett den. Han osäkrade geväret i förberedelse för deras sorti. Något med geväret kändes konstigt. Han kollade om det var något med patronerna som på något sätt hade blivit galet medan de hade letat efter spöket. Geväret var tomt. Hylsorna var borta. "Det finns inget här. Katten är borta. Vårt uppdrag är slutfört."
"Så du tänker bara gå härifrån utan att ta reda på mer?", sade hen ilsket. Irritationen som hen kände kokade över. "Är du dum i hela kolaburken? Vi kan inte gå nu. Vi måste ta reda på om det spökar här eller inte."
"Jag är åtminstone inte lika lättskrämd som du, räddhare", sade han och laddade geväret med nya hylsor. Sedan pausade han. Med rynkad panna frågade han: "Satte jag inte in patroner förut innan vi gick in?"
"Jo, det gjorde du", sade hen en smula förbryllat. Hen hade sett på medan han hade satt i nya skott. Det hela var mycket märkligt. "Är du säker på att du inte tog ur dem?"
"Jag hade kommit ihåg det", fräste han irriterat. En rörelse i ögonvrån fick honom att vända sig ett halvt varv bort från hen. Något rött och mässingsfärgat flöt i luften bredvid dem. "Vad i..."
"Jag sa ju att det var ett spöke", viskade hen medan hen tog tag i hans arm.
"Eller så var det du som tog ur hylsorna och fäste dem vid en fiskelina", morrade han irriterat. "Du och dina hyss irriterar kolsyran ur drickan."
"Eller så tar ni och drar härifrån nu", sade en röst från tomma luften. "Det här huset är ockuperat av oss osaliga andar, och vi vill inte ha sällskap av några äckliga människor."
"Det räcker för mig", sade hen och tryckte på inspelningsknappen på ljudinspelaren så den stängdes av. Hen såg på sin partner. "Jag tycker vi går nu."
Han sade ingenting, utan pekade bara med geväret mot dörren på nedervåningen medan han fortsatte stirra på dem flygande hylsorna. Han skulle aldrig medge det för hen, men han var rädd. Att höra men inte se den som pratar skrämde honom. Han var helt säker på att det fanns en naturlig förklaring till det. Vad det var visste han inte. Han skulle återkomma och ta reda på det en annan dag, när hans gevär var funktionsdugligt och ingen kunde sno kulorna ur det. Han gick så fort han kunde utan att visa någon rädsla ut ur huset. Något varmt letade sig nerför hans byxben, och han bad tyst att hen inte skulle märka något. Bakom de föll patronerna till golvet och någon skrattade skadeglatt.
"Såg ni? Han pissade på sig!", sade rösten som tidigare hade talat till människorna. Den lät mer än nöjd med resultatet. "Han kommer aldrig tillbaka hit igen. Haha!"
 |
| Foto av Stefano Pollio |
OBS! Detta är ett första utkast från en skrivövning.
Grammatiken är som den är. Den bjuder jag på. OBS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar