En gång var det tre katter. Nu är dem två.
Den 9 maj 2023 fick jag ta det hemska beslutet att avliva min älskade gubbkatt G. Hans njurar hade blivit förstorade och det fanns ingen stor chans att han skulle bli bättre. Det var det hemskaste beslutet jag någonsin tagit.
G har varit med mig sedan jag var 19 år. Han skulle ha fyllt 14 i september i år. Jag ville inte se hur gammal han hade blivit, hur jobbig han tyckte att dem andra två katterna var, eller hur ont han egentligen hade. Som alla katter så visade han inte att han hade ont, om inte någon av de andra katterna bråkade med honom. Han ville inte leka, han ville bara vara ifred, gömma sig på sina favoritplatser och de andra två lät honom inte. Jag borde ha insett långt innan att något var fel. Jag antar att jag inte ville se. Förlåt mig, G.
G har varit med mig igenom precis allt. Han var den som alltid var där när jag behövde någon. Han låg alltid bredvid mig och såg bara sådär nöjd ut med livet som han kunde, även när han mådde som sämst.
Det är 5 veckor nu sen han dog. Jag står inte ut med saknaden. Jag vill bara ha honom tillbaka. De andra två katterna kan inte trösta som han gjorde. De gör sitt bästa, och det borde vara bra nog. Det hjälper inte. Jag vill bara ha hem G igen. Jag vill bara ligga bredvid honom i sängen och se på honom igen. Hans röda päls som var sådär mjuk som bara hans var. Gubbmagen som jag alltid pillade på tills han fick nog och nöp mig i handen. Snällaste katten i världen.
Jag kommer aldrig få någon som G igen. Aldrig.
Det gör så jävla ont ibland att jag inte kan andas. Ångesten och sorgen efter G är hemsk. Min bästa vän är död och allt jag vill är att få vara med honom igen. När det är som värst så vill jag bara gå till honom, där han är nu, men jag kan inte. Inte än. De två andra katterna behöver mig.
Dagarna när det är som värst så vill jag inte gå ur sängen, inte träffa någon, inte gå någonstans. Jag vill bara stanna hemma och vara nära G där han ligger i sin urna. Skrika ut sorgen, gråta, allt som jag inte kan göra ute bland folk.
Dagen då G dog tog han med sig mitt hjärta för evigt. Kvar finns bara ett tomt hål. Inget hjärta. Ingenting. Bara tomrum. Ingen färg finns kvar i världen. Den tog han med sig. Den kommer aldrig tillbaka.
Idag är det 5 veckor sedan. Jag går runt i ett vakuum. Jag låtsas vara glad, låtsas att allt är bra och bryter ihop när jag kommer hem. Det ska vara tre katter som möter mig i dörren. Det ska ligga en röd katt i sängen, vid kudden eller på täcker när jag ska sova. Det ska ligga en röd katt i garderoben. Men det gör det inte.
Tomheten efter G kommer aldrig kunna fyllas. Den kommer aldrig krympa. Den kommer alltid vara där. Och jag vet inte om jag står ut med det. Jag behöver G mer än vad jag visste att jag gjorde. Jag älskar dem andra två puckokatterna, men ingen av dem kommer i närheten av G. Det var G och jag mot världen, för alltid och för evigt.
Nu är det bara jag, och jag vet inte om jag klarar det själv...
Du fattas mig så jävla mycket, G.
